Elitism...

... går inte att undvika. Vilka samhälleliga grupper man än rör sig i. Vilket jag finner extremt intressant, eftersom det är en så otroligt gemensam nämnare för i stort sett samtliga mänskliga kulturer.

De rika ser ner på de mindre rika, de som är duktiga hantverkare ser ner på de mindre duktiga, de äldre ser ner på de yngre, vice versa, etc etc. Det är ganska självklart. Men det intressanta är att det verkligen gäller alla, även de grupper i samhället som påstår sig själva ha kastat bort allt vad mänsklig orättvisa heter. Människan har en förmåga att förvandla allt till en statussymbol.

Sålunda finner vi att Chiq-Veganer gärna ser ner på de som inte har lika ekologiska kläder som de eller inte äter lika veganskt som de, Fattiga Drägg-Bohemer ser ner på de som inte lever ett lika villkorslöst bohemskt liv som de, Hippie-Stoners ser ner på de som inte rökt jolle lika länge som de, Partyprissar ser ner på de som inte dricker lika mycket whiskey, etc etc i all oändlighet. Även karaktärsdrag som egentligen inte är ett dugg positiva har en potential som statussymbol, när man jämför sig själv med andra människor.

Det verkar vara så universalt att det närmast blir genetiskt. Även när man påstår sig vara fri från allt vad fördom heter och alla människor är lika mycket värda och allt vad det heter, så finner man det där: Elitism. Jakten på Street-Cred. Drar man det till sin spets så kan man nästan säga att det styr precis allt vi människor gör.

Varför vill man annars lära sig spela ett instrument, om inte för den Street-Cred man får för det? Varför väljer man annars så omsorgsfullt ut sina kläder, om inte för att få bekräftelse? Eller, varför skiter man i det, om inte för att visa hur oberoende och ickenormativ man är? Varför käkar man vegetariskt, om inte för att kunna slänga sitt oberoende och sin miljömedvetenhet i ansiktet på folk? Varför skaffar man sig kunskap, om inte för att glänsa med den? Varför skapar man? varför kliver man överhuvudtaget upp ur sängen, om inte för hoppet om att få bekräftelse för det man gör? Till och med det här blogginlägget skriver jag säkerligen enbart bara för att få någon form av bekräftelse. Om jag bara skrev det för min egen skull skulle jag ju lika gärna kunna spara det i ett Word-dokument på datorn, menar jag.

Naturligtvis behöver det inte vara en medveten tanke, men jag tror ändå att det ligger undermedvetet och färgar allt vi håller på med. Att det är en instinkt som konstant manar mänskligheten till stordåd och grymheter, som aldrig låter oss riktigt vila förrän vi fått bekräftelse. För om vi trots allt var nöjda med att enbart utagera kroppens grundläggande funktioner skulle vi fortfarande springa på alla fyra ute i skogen, ätandes och kopulerandes om vartannat. Vilket antagligen skulle vara ganska så mycket bättre för vår omgivning.

Finns det då inga som är fria från detta, bortsett djuren? Nej. Det tror jag inte. Möjligtvis buddhistmunkarna i Tibet. Men även där tänker jag mig att det förekommer en viss elitism. Att den äldre, erfarnare munken Lama Sen Gong ser ner på akolyten Sun Hun Gung för att denne inte är lika fri i tanken från denna världens värdsliga trivialiteter. Och mest Street-Cred av alla har såklart abboten, som ju är allra närmast Buddha. Eller möjligen Temple-Cred.

Allt är relativt.