Elitism...

... går inte att undvika. Vilka samhälleliga grupper man än rör sig i. Vilket jag finner extremt intressant, eftersom det är en så otroligt gemensam nämnare för i stort sett samtliga mänskliga kulturer.

De rika ser ner på de mindre rika, de som är duktiga hantverkare ser ner på de mindre duktiga, de äldre ser ner på de yngre, vice versa, etc etc. Det är ganska självklart. Men det intressanta är att det verkligen gäller alla, även de grupper i samhället som påstår sig själva ha kastat bort allt vad mänsklig orättvisa heter. Människan har en förmåga att förvandla allt till en statussymbol.

Sålunda finner vi att Chiq-Veganer gärna ser ner på de som inte har lika ekologiska kläder som de eller inte äter lika veganskt som de, Fattiga Drägg-Bohemer ser ner på de som inte lever ett lika villkorslöst bohemskt liv som de, Hippie-Stoners ser ner på de som inte rökt jolle lika länge som de, Partyprissar ser ner på de som inte dricker lika mycket whiskey, etc etc i all oändlighet. Även karaktärsdrag som egentligen inte är ett dugg positiva har en potential som statussymbol, när man jämför sig själv med andra människor.

Det verkar vara så universalt att det närmast blir genetiskt. Även när man påstår sig vara fri från allt vad fördom heter och alla människor är lika mycket värda och allt vad det heter, så finner man det där: Elitism. Jakten på Street-Cred. Drar man det till sin spets så kan man nästan säga att det styr precis allt vi människor gör.

Varför vill man annars lära sig spela ett instrument, om inte för den Street-Cred man får för det? Varför väljer man annars så omsorgsfullt ut sina kläder, om inte för att få bekräftelse? Eller, varför skiter man i det, om inte för att visa hur oberoende och ickenormativ man är? Varför käkar man vegetariskt, om inte för att kunna slänga sitt oberoende och sin miljömedvetenhet i ansiktet på folk? Varför skaffar man sig kunskap, om inte för att glänsa med den? Varför skapar man? varför kliver man överhuvudtaget upp ur sängen, om inte för hoppet om att få bekräftelse för det man gör? Till och med det här blogginlägget skriver jag säkerligen enbart bara för att få någon form av bekräftelse. Om jag bara skrev det för min egen skull skulle jag ju lika gärna kunna spara det i ett Word-dokument på datorn, menar jag.

Naturligtvis behöver det inte vara en medveten tanke, men jag tror ändå att det ligger undermedvetet och färgar allt vi håller på med. Att det är en instinkt som konstant manar mänskligheten till stordåd och grymheter, som aldrig låter oss riktigt vila förrän vi fått bekräftelse. För om vi trots allt var nöjda med att enbart utagera kroppens grundläggande funktioner skulle vi fortfarande springa på alla fyra ute i skogen, ätandes och kopulerandes om vartannat. Vilket antagligen skulle vara ganska så mycket bättre för vår omgivning.

Finns det då inga som är fria från detta, bortsett djuren? Nej. Det tror jag inte. Möjligtvis buddhistmunkarna i Tibet. Men även där tänker jag mig att det förekommer en viss elitism. Att den äldre, erfarnare munken Lama Sen Gong ser ner på akolyten Sun Hun Gung för att denne inte är lika fri i tanken från denna världens värdsliga trivialiteter. Och mest Street-Cred av alla har såklart abboten, som ju är allra närmast Buddha. Eller möjligen Temple-Cred.

Allt är relativt.

Vart tar solen vägen?

Ni vet hur det är. Man har vettiga saker att göra, så som projektarbeten, c-uppsatser, bilkörningsprov, världsherravälde och fan och hans moster att tänka på, och ens sinne dras ofrånkomligt till jämförelsevis triviala och i varje fall andra saker.

I mitt fall blev det till att reflektera över Bloggväsendet.

Bloggar används till i princip allt, nu för tiden, i varje fall allt som är någon form av publikation. Nyheter, instruktioner, konspirationsteorier, allt ryms inom ramen för vad som är möjligt, snabbt, enkelt, och framför allt gratis att publicera. Detta ger Gemene Man en möjlighet att nå ut med sina tankar på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

Detta har lett till att bloggar verkar vara det hetaste samtalsämnet på radio, eller i alla fall var det det för ett par månader sedan. Tröttsamma kulturtorskar sitter och småfiser och tjafsar om huruvida denna "blogg" är ett värdigt kulturmedium för distribuering av kunskap av värde, och diskussionen verkar sedan alltid på ett eller annat sätt degraderas till ett tjafs om "the Internetz": ska man bejaka informationsströmmen, eller motsätta sig den?

För mig är det totalt ointressant. Jag ser bloggen som ett städat sätt att tillhandahålla och ta till sig kunskap. Praktisk internetjournalistik. I och för sig är den enda blogg jag läser regelbundet TIGsource, men ändå. 

Fast nu ljög jag, lite grann. Jag surfar faktiskt in på Nyllets blogg då och då, av skäl jag själv inte riktigt är på det klara med. När jag gjorde det just idag fick jag även för mig att läsa igenom diverse gamla inlägg på främst min egen men också andras bloggar, och nostalgin vältrade sig över mig likt ett genmanipulerat plommon med fem inneboende välfärdscivilisationer innanför det C-vitaminberikade skalet.

Min första tanke var något i stil med: "Herreguuuuud! Har jag skrivit det där? Skam! Skaaaaam!", och det hände redan vid inläggen daterade år 2008. På något vis strävar jag hela tiden bort från det jag varit, och varje gång jag ser tillbaka är både roande och plågsam. Mest plågsam.

Värre blev det när jag kom till inläggen skrivna anno 2005-2006.

Men på något sätt var det ändå mer acceptabelt, efter som tiden då jag var den personen känns så oerhört avlägset. Till skillnad från de mer närgångna eskapaderna, som kikar en över axeln likt en uteliggare ute efter nyheter och kärlek.

Så det var mest nostalgiskt, med andra ord. Det var intressant att beskåda de tankegångar som den simpla lilla figuren som var jag skrev ner, uppebarligen i tron att det var intressant för folk att läsa. Som nu, ungefär. Det var under Blogg-Hysterin, då alla andra i det då eminenta Silverföljet skaffade blogg, och vem var jag att själviskt trotsa strömmen? Allt jag ville då var ju att passa in, trots allt. Med blandat resultat, men livet lekte på sitt sätt. Det var på den tiden folk fortfarande hade tid att kasta bort på trivialiteter som MSN, och framtiden inte var mer än en liten autistisk gubbe som vinkade åt en från andra sidan Stilla Havet, som man korsade i en eka.

Det var på den tiden man slapp laga mat åt sig själv och bara diskade någon gång ibland. Mmm.

På den tiden var alltså Silverföljet en ganska prominent frontfigur i Eleriasverige, och vilseledda ungdomar från alla samhällsklasser drogs till den växande gruppen likt Gråsvärd mot alkohol. Och alla skaffade sig bloggar. Varenda jävel. Många, däribland jag, var omväxlande jättehurtiga och tårdrypande deprimerade, och gnällde ut livets orättvisor i digital skrift för den lilla tröst som ett par uppmuntrande kommentarer i bloggen innebar. Andra skrev intelligenta och roande saker för omgivningens bästa, dock kommer jag inte på någon som gjorde det just nu. Nyllet är, i min mening, den som genom tiderna varit mest dynamisk i sitt bloggskrivande, varför hans är den enda man egentligen läser än idag.

Det var också på den tiden Silverföljets forum var det mest aktiva på hela Lajvsverige, med dubbelt så många inlägg som resten av forumet. Dessutom var typ alla moderatorer, vilket resulterade i en hel del ändrande av andras inlägg, oftast Tomtens och oftast med homoerotiskt tema.

Efter ett par lajv i Eleriakampanjen var dock magin bruten, och den stora skaran ungdomar föll ifrån en efter en.

Skokloster 2006 innebar den stora vändpunkten för alla inblandade.  Det var då man härjade loss i den av äppelblomster och vomering doftande sommarnatten utan vare sig kontroll eller restriktioner. Internskämt myntades ("Klamydia!"), alkohol förtärdes, kroppsvätskor utbyttes och glädjen var total. Det var då man lärde känna Arleskär (då Arleskär-Sensei) på riktigt. Visserligen hade vissa träffat honom under Musikanternas Sista Kamp, men Skokloster var 139 gånger mer episkt. Och det är inte lite. 

Ah, minnena! Hur vi led på mornarna när Storpudeln välkomnades in på arenan av högtalarna på Pudcon alldeles intill, hur vi fascinerades av hur många gånger Hasse kunde använda ordet "runka" i samma mening, hur vi förundrades av syndafloden som valsade in över oss och dränkte oss och våra ägodelar i unket regnvatten och splittrade tält och himlar, hur vi kämpade för vår överlevnad med inget annat att äta än snabbmakaroner med Krispiga Bitar, stulet potatismos och en och annan korv på macken, hur vi våndades varenda gång vi var tvungna att interagera med surfejorna på sagda mack, hur vi svettades i de dubbla lager ylle vi bar under Krutrök och Muskedunder, hur vi riskerade livet för Hasses dumma skådespel, hur vi skrålade ikapp med Rävspel och Kråksång, vilken sommar, vilket härj! Vi spenderade hela tio dagar på den gudsförgätna platsen.

Efter det var det dags för Medeltidsveckan. För första gången fick man skåda den praktfulla staden Visby, i all sin stenbelagda stolthet. För första gången fick amn beskåda Nordergravarshowen och Loke, och allt var ett äventyr. Vi sov i en buske som folk bevattnade med sitt urin, för tusan!

Men nu har jag visst tappat tråden. Lätt hänt i de sagda strömningar av förrädisk nostalgi som strömmar över en. Men till slut måste plommonskalet spricka, och i safterna av då återvänder man till nu.

Anyway, efter detta hostade bloggarna grann, ibland lurades man att försöka skaka liv i liket, men sedan tystnade aktiviteten igen. Utom hos Nyllet. 

Min poäng är i alla fall, om det finns någon, att det är med blandade känslor man ser tillbaka på den tiden, och den man var då. Vissa saker har förändrats betydligt, andra saker (som Nyllet) är väldigt beständiga. På gott och ont.

Men jag har aldrig varit särskilt jätteförtjust i att blicka tillbaka. Visst är det lite småroligt, men det finns trots allt en anledning till att jag lämnade vissa saker bakom mig. Jag gillar att tro att jag utvecklas. Och den här bloggen har länge varit endast en sorts spegel mot mitt förflutna.

Så jag rensade bort allt gammalt skräp som låg här och bubblade, och börjar om på ny kula.

Vi får se hur det går.